Den nationella debatten om distansutbildning tar fart?

Det gäller att ha örat mot rälsen när det gäller distansutbildning som verkar vara ett kontroversiellt ämne för utbildnings-Sverige. Universitetskanslerämbetet presenterar rapporter som kan misstolkas till att distansundervisning är “dåligt”. Detta får effekten att lärosäten drar öronen till sig när det gäller distansundervisning och det påverkar direkt kursutbudet för studenter. Men det finns signaler som säger att det ljusnar vid horisonten.

#Distanskurser har “dålig” genomströmning?

De senaste åren har Universitetskanslerämbetet (tidigare Högskoleverket) påtalat att det är just fristående distanskurser som ligger bakom den sjunkande prestationsgraden på nationell nivå. Exempel på det kan ses i en nyhet från mars 2013, “Studenter tar allt färre poäng”. En av de viktigaste bakgrunderna till att det skiljer sig i genomströmning på campus och distans är hanteringen av inaktiva studenter. Det har Universitetskanslerämbetet uppmärksammat och nyligen börjat jobba med för att styra upp, främst den administrativa hanteringen, av hur kurser hanteras av läraosätena. Om detta går att läsa i en nyhet från april 2013, “Svårt att skilja mellan aktiva och inaktiva studenter” och en väg ur detta är att bättre hantera “Studieaktivitet mätt i högskolepoäng” (april 2013). Så det händer saker och äntligen går det åt rätt håll.

När ämbetet säger att “distanskurser har dålig genomströmning” så är det en påhängande risk att många lärosäten, av okunskap, tar bort distansundervisning från agendan. Ämbetet säger hoppa, och högskole-Sverige hoppar, fast på ett fel sätt. Distansundervisningen får ett oförtjänt dåligt rykte i lärosätens korridorer – och egentligen beror det delvis på en bristfällig administrativ hantering av kurserna där icke aktiva studenter resulterar i ett ekonomiskt bidrag till lärosätet.

Men, det känns som om ämbetet är på rätt väg att styra upp hur saker och ting räknas. Det är nödvändigt och det känns bra.

#MOOC ett hot, eller möjlighet för svenska lärosäten?

Sett i ljuset av detta så blev jag positivt överraskad när jag läste en debattartikel i SvD om “Universiteten som försvann”. Jag vet inte riktigt hur de satte rubriken men författarnas syfte med artikeln var följande:

Vi vill engagera till diskussion och arbete för att möta hoten och förverkliga möjligheterna. Det är dags för ledande företrädare för universiteten, arbetsmarknadens parter och den politiska sfären att inse att det är nu vi väljer framtiden för svensk högre utbildning: Ska vi ha kvar utbildningar i Sverige och då i vilken form?

I artikeln målas det upp en hotbild av MOOC-kurser, Massive open online course, som tar över de svenska universitetens roll. Men författarna påtalar även möjligheterna. Framförallt vill de ha en dialog och det känns helt rätt.

I spåren av Universitetskanslerämbetets “varningssignaler” om låg genomströmning så känns det nu uppfriskande om det kan komma igång en större nationell debatt om hur Sverige och svenska lärosäten bör, kan och får positionera sig med distansundervisning. Om det blir fokus på MOOC eller inte spelar mindre roll, det viktiga är att några visar vägen och säger att distansundervisning kommer varken vi vill det eller ej. Varje lärosäte behöver jobba på en hållbar modell för sin distansundervisning. Om diskussion om MOOC är en väg framåt så kör på.

En notis i sammanhanget är att genomströmningen i MOOC är mellan 7-9%¹. Men låt inte genomströmningen vara fokus i den kommande debatten, låt den handla om allt det andra.

#Referenser